ensammast i sverige

känner mig så. Förstår inte hur jag kan känna så. Vill inte vara hemma, orkar inte ta itu med livet. Vill tillbaka upp på wången. Saknar Sindra.
Fan!
Om jag får svära.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0